Relationen mellan moderna nationalstater och deras minoritetsbefolkningar är ofta spänd. Majoritetsstyrda stater tenderar att medvetet gynna dominerande grupper inom nästan alla områden av politiskt och socialt liv, medan minoriteter ofta möter systematiska utmaningar.

Dessa utmaningar handlar inte bara om att säkra lika rättigheter och representation, utan också om kampen för social acceptans, värdighet och full inkludering som medborgare.

Ingenstans är denna dynamik mer synlig än i Indien, särskilt i behandlingen av dess muslimska befolkning efter terrorattacker.

Tyvärr har terrorattacken i Pahalgam i april återigen blottlagt skörheten i den indiska identiteten och den omstridda känslan av tillhörighet. Den offentliga vreden i Indien ökade efter att 26 personer, alla utom en hinduiska turister, dödades i massakern på civila.

Men istället för att förenas i sorg har landet återigen splittrats längs religiösa linjer. Inom några timmar utsattes muslimska medborgare, särskilt de från Kashmir, för misstankar, hot och till och med våld. Indiens muslimer tvingades bevisa sin lojalitet mot den indiska staten och den hinduiska majoritetsbefolkningen, som krävde hämnd och vedergällning.

Djupare avsikt

Statens återkommande impuls att misstänkliggöra muslimer efter terrorattacker är inget nytt. Till exempel, efter bombdåden i Mumbais tåg 2006, arresterades en misstänkt vid namn Wahid Sheikh tillsammans med fem andra för att vara terroroperatörer, men han friades från alla anklagelser efter ett decennium av rättegångar och trauma. Sådana fall belyser hur misstankar kan bli systematiska, med långvariga personliga och politiska konsekvenser.

Denna atmosfär av misstro mot indiska muslimer, särskilt driven av vissa högerextrema grupper, avslöjar mer än bara fördomar. Under detta mönster ligger en djupare avsikt att urholka deras känsla av tillhörighet och minska deras förtroende för att vara konstitutionellt garanterade lika medborgare i landet. Denna performativa efterfrågan, påtvingad av både samhället och staten, pekar på ett djupt rotat problem: en majoritär nationalism som nästan uteslutande likställer indisk identitet med hinduisk identitet, vilket gör muslimer till den ständiga 'andra'.

Som tidigare blir sådana tragiska händelser inte bara tillfällen för sorg och nationell enighet, utan också för förnyade cykler av misstankar, syndabockstänkande och våld mot muslimer. År 2006 friades nio anklagade muslimer för bombdåden i Malegaon i Maharashtra av en särskild domstol som konstaterade att de blivit 'syndabockar' för Anti-Terror Squad. Men nu, år senare, har ett liknande mönster av vedergällningsvåld och felplacerad skuld återuppstått, med spänningar som blossar upp i olika delar av Indien.

I Uttar Pradesh sköts en ung muslimsk restauranganställd ihjäl av individer som påstod sig tillhöra en hinduisk nationalistisk grupp. Mördarna släppte en video där de glorifierade sin handling som hämnd för offren i Pahalgam och lovade att döda '2 600 för de 26'. Oroväckande nog avfärdade statspolisen händelsen som en matrelaterad dispyt, trots de tydliga ideologiska motiven.

Utöver fysiskt våld och hot möter muslimer också utestängning från grundläggande tjänster. I ett fall i delstaten Västbengalen nekades en gravid muslimsk kvinna vård av en hinduisk läkare. Det har också förekommit uppmaningar till bojkott av muslimer från hårdföra hinduiska högergrupper. Denna politiska kultur förstärker muslimska indiers rädsla för marginalisering, som berövar dem deras känsla av tillhörighet och samtidigt utlöser mobbvåld.

Medan denna trend att misstänkliggöra muslimer inte är ny, har det senaste decenniet under det styrande hindunationalistiska Bharatiya Janata Party (BJP), som först kom till makten 2014, sett en oroande ökning i frekvens, brutalitet och omfattning av det våld som följer.

Mainstream media

Gatuvåld har möjliggjorts av den offentliga diskursen. På sociala medier har hashtags som uppmanar till bojkott av muslimer trendat, och manipulerade videor som framställer muslimer som hot har spridits i stor utsträckning.

Flera delar av indiska medier, som dagliga prime-time-tv-diskussioner, har spelat en avgörande roll i att förstärka splittrande retorik och uppmuntra en kultur där muslimer förväntas bevisa sin nationalism mer högljutt än någon annan grupp. Denna fientliga atmosfär har också drivits av innehåll utanför traditionella medier. Inflammatoriska ljudspår som glorifierar våld har spridits brett och riktat sig mot muslimer.

Enligt en Washington-baserad tankesmedja, India Hate Lab, har det skett en ökning av hatretorik mot muslimer sedan attacken i Pahalgam, med rapporter om totalt 64 incidenter av antimuslimsk hatretorik sedan dess.

Vad som gör denna cykel av våld och misstankar särskilt lömsk är dess institutionella förstärkning av statens maskineri. Politiska ledare svarar ofta på terrorattacker antingen med förtäckta referenser eller direkta antydningar som kopplar muslimer till extremism och förstärker en farlig stereotyp. I flera delstater som styrs av premiärminister Narendra Modis BJP har lokala tjänstemän utnyttjat krisen för att slå ner på och trakassera så kallade 'illegala bangladeshier' och rohingya-muslimska minoriteter.

Även termer som 'pakistanier' används som vapen i vardagligt språk, kastade som förolämpningar för att delegitimera indiska muslimers tillhörighet. Denna farliga sammanblandning av indiska muslimer med utländska 'fiender' har tagit djupa rötter och omformat hur medborgarskap i sig föreställs i landet.

Svagt medborgarskap

Indiens politiska historia visar att muslimers levda erfarenheter formas av marginalisering som fördjupas ytterligare i nationella krisögonblick. Vid sådana tillfällen omdefinieras gränsen mellan medborgare och misstänkt av dominerande narrativ, med tvånget för muslimer att ständigt bekräfta sin patriotism.

Denna trend speglar den bredare oron i den indiska nationella föreställningen, där lojalitet ofta förstås, formas och uttrycks genom en majoritär lins. Detta gör medborgarskap villkorligt och tillhörighet skör.

I krisens tider har den indiska staten ofta återskapat en hierarki av tillhörighet, där frågor om inkludering och exkludering formar statens diskurser och praxis. Medan inkludering, som en process av statsbildning, är inneboende våldsam, är det den villkorliga inkluderingen som gör den ännu brutalare, genom att förneka 'andra' deras rättmätiga plats i nationen.

Attacken i Pahalgam och de händelser som följde kastar återigen muslimer inte som medoffer eller sörjande medborgare i solidaritet, utan som potentiella sympatisörer och misstänkta. Bördan av fördömande placeras oproportionerligt på muslimers axlar - att vara högljudda, synliga och framför allt performativa.

Om Indien ska förbli en verkligt demokratisk, sekulär republik måste landet konfrontera de majoritära impulser som reducerar muslimskt medborgarskap till en villkorlig status. En tragedi som Pahalgam borde vara ett ögonblick för nationell solidaritet, inte syndabockstänkande. Det är dags att vi slutar kräva att indiska muslimer ska bevisa sin kärlek till ett land som redan är deras.